Många utvisningar verkställs aldrig

Färre än hälften av de utvisningsbeslut som ingick i en granskning från Brottsförebyggande rådet hade verkställts under uppföljningsperioden. Samtidigt hade nästan var femte person i undersökningen lagförts för nya brott. Rapporten pekar på både praktiska hinder och problem i arbetet med att genomföra besluten.

Att en person döms för ett brott och samtidigt får beslut om utvisning innebär inte automatiskt att personen lämnar Sverige. Efter avtjänat fängelsestraff återstår ett separat arbete för att utvisningen ska kunna genomföras. Det kan kräva samarbete med myndigheter i andra länder, fastställande av identitet och utfärdande av resehandlingar.

Hur väl den processen fungerar har blivit en viktig fråga i diskussionen om svensk kriminalpolitik. Om en domstol bedömer att en utländsk medborgare ska utvisas på grund av brottslighet behöver det också gå att följa vad som händer efter domen.

Brottsförebyggande rådet, Brå, undersökte personer som dömts till utvisning i samband med brott och som avslutat en fängelseplacering under perioden 2013–2023. Undersökningen omfattade 5 826 personer. Av dessa hade 48 procent fått sina utvisningsbeslut verkställda under uppföljningen fram till 2024.

Det innebär att färre än hälften av besluten i den undersökta gruppen hade lett till en verkställd utvisning under den period som analyserades. Resultatet visar ett tydligt avstånd mellan domstolarnas beslut och det faktiska genomförandet.

Källa: Brå, Utvisningsdömda i brottmål, rapport 2026:15

Stora skillnader mellan grupper

Brås analys visar att andelen verkställda utvisningar varierade beroende på medborgarskapsland. Bland personer med medborgarskap i västeuropeiska länder hade 82 procent fått sina utvisningsbeslut verkställda. För personer med medborgarskap i nordafrikanska länder var motsvarande andel 32 procent.

Brå pekar bland annat på att EU regelverk och etablerade samarbetsstrukturer kan underlätta identifiering, handläggning och mottagande. I andra fall kan processen försvåras av att det är svårt att fastställa identitet, att resehandlingar saknas eller att samarbetet med mottagarlandet inte fungerar.

Skillnaderna visar att verkställigheten inte enbart handlar om domstolarnas beslut. Den påverkas också av hur myndigheterna kan samarbeta internationellt och vilka praktiska möjligheter som finns att genomföra ett återvändande.

Det är samtidigt viktigt att inte dra slutsatsen att varje beslut som inte verkställts beror på samma problem. En del utvisningar kan stoppas av rättsliga hinder, exempelvis risk för förföljelse eller omänsklig behandling i hemlandet. Sådana hinder måste skiljas från fall där genomförandet försvåras av administrativa eller organisatoriska problem.

Nästan var femte lagfördes för nya brott

Brå undersökte även fortsatt brottslighet bland personerna i gruppen. Nästan en femtedel, 18 procent, lagfördes för nya brott i Sverige under uppföljningsperioden. Tillsammans stod de för omkring 4 200 lagförda brott.

Det är en allvarlig uppgift, men den måste tolkas korrekt. Den innebär inte att samtliga brott begicks av personer som hela tiden hade stannat kvar i Sverige efter ett uteblivet utvisningsbeslut. Resultatet beskriver den undersökta gruppens fortsatta brottslighet under den period som Brå analyserat.

Brå framhåller samtidigt att personer som inte kan utvisas på grund av verkställighetshinder inte bör hamna mellan stolarna. Om en person blir kvar i Sverige under lång tid efter ett fängelsestraff kan det finnas behov av återfallsförebyggande insatser även när ett återvändande inte går att genomföra.

Från beslut till verkligt resultat

Rapporten ger anledning att ställa frågor om vad som händer efter att ett utvisningsbeslut har fattats. Hur många beslut verkställs snabbt? Hur länge dröjer andra fall? Vilka hinder är vanligast och vilka av dem hade kunnat undvikas genom bättre rutiner eller internationellt samarbete?

Brå pekar på behovet av mer kunskap om hur organisatoriska, rättsliga och praktiska faktorer påverkar verkställigheten. Det är särskilt viktigt att kunna skilja mellan fall där utvisning inte får genomföras och fall där beslutet inte blir genomfört trots att formella hinder saknas.

Uppföljningen är också viktig för att kunna bedöma effekten av skärpt lagstiftning. Nya regler kan påverka hur ofta domstolar beslutar om utvisning, men den praktiska effekten avgörs även av om besluten kan genomföras.

Rättssystemet behöver kunna följas upp

En utvisningsdom är inte samma sak som en verkställd utvisning. För att allmänheten ska kunna bedöma hur systemet fungerar behövs öppen statistik över hela kedjan, från domstolsbeslut till genomförande.

Det handlar både om rättssäkerhet och om brottsförebyggande arbete. Om personer blir kvar i Sverige efter avtjänade straff behöver myndigheterna kunna redovisa varför och vilka åtgärder som vidtas. Samtidigt måste rättsliga skyddshinder respekteras.

Brås rapport visar att det finns ett tydligt behov av att följa upp verkställighetsprocessen. Det räcker inte att diskutera hur många som döms till utvisning. Det måste också gå att se hur många beslut som faktiskt genomförs och vad som händer i de fall där det inte sker.