När blev det kontroversiellt att vilja bevara sitt eget land?
Det borde vara självklart att få älska sitt eget land.
Att känna stolthet över sin historia. Att vilja bevara sitt språk, sina traditioner och sitt kulturarv. Att vilja att ens barn ska växa upp med samma känsla av tillhörighet som tidigare generationer.
Ändå har något förändrats.
I dagens Sverige kan det nästan uppfattas som provocerande att säga att Sverige ska vara svenskt. Som om kärleken till det egna landet automatiskt måste förklaras, försvaras eller ursäktas.
Jag tänker inte be om ursäkt.
Jag vill ha ett Sverige där svensk kultur fortfarande är självklar. Där svenska språket är det gemensamma språket. Där våra traditioner får leva vidare. Där våra barn får lära sig Sveriges historia och känna stolthet över det land de är födda i.
Det är inte ett orimligt krav.
Sverige är vårt hem. Det är ett land som generation efter generation har byggt upp genom arbete, uppoffringar och ansvar. Vi har ärvt något som inte började med oss och som inte heller ska försvinna med oss.
Vår generation har därför ett ansvar att lämna över Sverige till nästa generation.
Inte ett Sverige som har blivit identitetslöst.
Inte ett Sverige där den egna kulturen betraktas som ett problem medan allting utifrån automatiskt betraktas som berikande.
Och inte ett Sverige där massinvandring behandlas som en naturlag som ingen längre får ifrågasätta.
Under flera decennier har Sverige förändrats snabbt. Befolkningen har förändrats. Många områden har förändrats. Skolor har förändrats. Språket i det offentliga rummet har förändrats. Religiösa uttryck som tidigare var ovanliga i Sverige har blivit betydligt vanligare.
Det går inte att låtsas som att sådana förändringar inte påverkar ett samhälle.
Ett land är mer än BNP, myndigheter och gränser på en karta. Ett land är också en gemenskap.
Och en gemenskap behöver något gemensamt.
Det betyder inte att alla människor måste vara likadana. Sverige har alltid förändrats och svenskar har alltid haft olika liv, åsikter och personligheter.
Men det finns en gräns mellan variation inom en gemenskap och ett samhälle där den gemensamma identiteten gradvis försvagas.
Jag anser att Sverige har gått för långt åt det senare hållet.
Det är också därför jag inte ser något konstigt i att vilja begränsa invandringen kraftigt.
Ett land har rätt att bestämma hur många människor som ska få flytta dit. Ett folk har rätt att diskutera hur den egna kulturen påverkas. Och medborgare har rätt att säga att deras land inte ska förändras hur snabbt eller hur mycket som helst.
Det är inte ett hat mot andra människor.
Det är en vilja att bevara det egna.
Samma sak gäller religion.
Jag vill att Sverige ska fortsätta vara ett land där människor har religionsfrihet. Men religionsfrihet betyder inte att Sverige måste förändra sitt samhälle efter religiösa krav.
Svensk lag ska gälla för alla.
Jämställdheten ska gälla för alla.
Individens frihet ska gälla för alla.
Och ingen religiös regel ska stå över svensk lag.
Samtidigt ska vi våga erkänna att Sverige har ett kristet kulturarv. Det är en del av vår historia och en del av vårt samhälles utveckling. Våra kyrkor, våra högtider, våra traditioner och mycket av vårt kulturella arv har vuxit fram ur kristendomen.
Det går att vara sekulär och samtidigt förstå värdet av det arvet.
Vi behöver inte radera vår historia för att visa respekt för andra.
Tvärtom.
Ett samhälle som inte längre vågar stå för sin egen historia riskerar att lämna ett tomrum efter sig. Och ett tomrum försvinner inte bara för att man slutar prata om det.
Det fylls av någonting annat.
Därför handlar frågan om invandring i grunden om mer än ekonomi, bidrag och statistik.
Den handlar om vilket Sverige vi vill leva i.
Vilka traditioner ska våra barn ärva?
Vilket språk ska förena oss?
Vilken historia ska vi lära dem?
Vilka värderingar ska vara gemensamma?
Och framför allt: ska Sverige fortfarande ha rätt att vara Sverige?
Jag tycker att svaret är självklart.
Ja.
Jag vill inte att Sverige ska bli ett land som sakta förlorar sin egen identitet för att ingen vågar säga ifrån. Jag vill inte att svenska traditioner ska behandlas som något pinsamt som måste tonas ned. Jag vill inte att svenska barn ska växa upp med känslan att deras eget kulturarv är mindre värt än någon annans.
Jag vill att Sverige ska vara svenskt.
Det innebär inte att människor med utländsk bakgrund inte kan bli en del av Sverige. Det innebär att det måste finnas något att bli en del av.
Ett land utan en tydlig gemensam identitet blir till slut bara en plats.
Sverige är mer än en plats.
Det är vårt hem, vårt arv och vårt ansvar.
Och jag tänker inte skämmas för att vilja bevara det.